Ilska och våld i familjen

 

Stora meta-analyser av effekten av kognitiv terapi på ilskehantering visar att 76 % klarar av att tillgodogöra sig behandlingen (Beck och Fernandez 1998).

En genomgång av ärenden vid familjerådgivningskontoret i Molde i Norge 2010, visade att 85 % av föräldrarna som hade problem med ilska var villiga att genomgå behandling. Det var lika många mammor som pappor som ville ha hjälp. 15 % lade skulden för sin ilska eller sitt våldsutövande på någon annan, och ville inte delta i samtal.

Nyare forskning visar att vi måste se på förebyggande av ilska och våld mot barn ur ett folkhälsoperspektiv. Mossige (2007) visar att 5 % av ungdomarna i undersökningen hade behandlats av läkare på grund av våld från sina föräldrar. Mammor och pappor utövade lika mycket grovt våld mot barnen. Mossige (2007) visar även att 25 % av ungdomarna uppger att de har upplevt milt våld, och att de har blivit skrämda av en förälders ilska. 19 % av mamma och 13 % av pappa. Studien visar att mammor utövar lika mycket grovt våld och mer milt våld än pappor. Därmed är ilskehantering ett lika naturligt ämne för mammor som för pappor.

ACE-studien (Filetti 2009) följde 17 000 barn under 15 år, och visade att en barndom i rädsla för ilska och våld från föräldrarna är något av det mest skadliga ett barn kan utsättas för. Att ständigt leva i beredskap försvagar efterhand immunförsvaret, och ökar risken för en rad åkommor, såväl fysiska som psykiska.

Norska läkarförbundet (DNL 2010) har utarbetat en rapport som bland annat bygger på ACE-studien. DNL skriver att ”resultaten från ACE-studien visar att följderna av negativa erfarenheter under barndomen är starka, ackumulerande och avgörande för hälsoproblem senare i livet. Många vanliga åkommor i vuxen ålder måste tolkas som ett resultat av omständigheter under barndomen. Nödvändiga förebyggande och behandlande åtgärder måste anpassas därefter.”

Kirkengen visar i sin doktorsavhandling ”Varför kränkta barn blir sjuka vuxna” att även milt våld i form av ilska kan vara skadligt för barn. Det avgörande är om ilskan upplevs som något oförutsägbart, och därmed med tiden skapar en otrygg situation för barnet (Kirkengen 2008). Det är svårt att förutse vilka föräldrar som kommer att uppleva bristfällig ilskehantering, och vilka barn som kommer att bli sjuka av att leva i ständig beredskap och rädsla. Syftet med hemsidan och e-boken är att nå ut med psykologisk kunskap och metoder till föräldrar, så att de kan hjälpa sig själva att skapa en tryggare och mer förutsägbar vardag för barnen.

 

Steinar Sunde, psykologspecialist och vägledare i kognitiv terapi

 

Referenslista

Beck, A. T. (1999) Prisoner of hate, the cognitive basis of anger, hostility, and violence. New York: Harper Collins Publishers.

Beck, J, S. (2006) Kognitiv terapi. Teori, udøvelse og refleksjon. Akademisk forlag.

Beck, R. & Fernadez, E. (1998). Cognitiv-behavioral therapy, in the threatment of anger: A meta-analysis. Cognitive Therapy and Research, 22, 63-74.

Berge, T. & Repål, A. (2004). Den indre samtalen. Kognitiv terapi i praksis. Oslo: Gyldendal Akademisk.

Dahl, K. Snersrud, K. (2007) Barn som vitne til vold i familien. En behandlingsmanual. Familievernkontoret i Sør-Trøndelag.

Den Norsk Legeforening. (2010) Statusrapport: Da lykkeliten kom til verden. – Om belastninger i tidlige livsfaser.

Ellis, A. (1962). Reason and emotion in psychotherapy. New York: Lyle Stuart.

Felleti, V. J.(2002).The relationship of adverse childhood experience to adulth health: turning gold into lead. Z. Psychosom Med Psychother 2002; 48: 359-69.

Haugan, G. S. & Jarwson, S. (2005). Kognitiv terapi ved vold og aggresjon. Tidsskrift for kognitiv terapi, 6 (1), 4-9. Helle, J. (2008)

Haaland, T. Clausen, S. E. Schei, B. (2005) Vold I parforhold. Ulike perspektiver. NIBR-rapport 3.

Heltne, U. & Steinsvåg, P. Ø. (2010) Avsluttende prosjektrapport. Barn som lever med vold i familien. Alternativ til vold og Senter for Krisepsykologi.

Isdahl, P. (2000). Meningen med volden. Oslo: kommuneforlaget.

Jarwson, S. & Haugan, G. S. (2005). Sinnemestring. Arbeidsbok for kursdeltager. St. Olavs Hospital, avdeling Brøset kompetansesenter.

Jarwson, S. & Haugan, G. S. (2010). Vold og aggresjon: et kurs i sinnemestring. I Berge, T. & Repål, A. (Red.), Håndbok i kognitiv terapi (349-378). Oslo: Gyldendal Akademisk.

Kirkengen, (2008). Hvorfor krenkede barn blir syke voksne. Universitetsforlaget.

Middelborg, J. Lilledal, G. Tindberg, J. W. Solevåg, A. Lang, N. (2007) Tryggere barndom. Parterapi – en nyttig tilnærming for barn som lever med vold i familien. Fokus på familien, 35: 292-311.

Mossige, S. Stefansen, K (red) (2007). Vold og overgrep mot barn og unge. Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring. (NOVA) Rapport 20/07.

Raknes, S. (2010a). Psykologisk førstehjelp. Barn. Gyldendal Akademiske.

Raknes, S. (2010b). Psykologisk førstehjelp. Ungdom. Oslo. Gyldendal Akademiske.

Raundalen, M. Isdal, P. (2004) Nyhetsbrev til fagpersoner som møter barn som lever med vold i familien. Bulletin nr 1 i prosjektet ”Barn som lever med vold i familien”.

Repål, A. (2008). Behandlingsalliansen i kognitiv terapi. I: T. Berge, & A. Repål, (red.): Håndbok i kognitiv terapi. Oslo: Gyldendal Akademiske, 24 – 60.

Råkil, M. (2002). Menns vold mot kvinner – behandlingserfaringer og kunnskapsstatus. Oslo: Universitetsforlaget.

Vatnar, S. K. B. (2000): Familievold og familievern. Presentasjon og drøfting av en kartleggingsundersøkelse ved familievernkontorene i Norge. Fokus på familien, 3: 169-182.

Vatnar, S. K. B. (2003): Evalueringsrapport for prosjektet ”Vitne til vold” tiltak 2 i regjeringens handlingsplan ”vold mot kvinner” 2001 – 2003.

Wilhelmsen, I. (2007). Sjef i eget liv – en bok om kognitiv terapi. Hertervig Forlag.